pauen

Den här veckan har vi retorik-kurs i skolan, det är svinkul, verkligen ett ämne i min smak, skönt att få skratta lite på lektionerna och inte vara så himla seriös hela tiden. Och skönt att ha riktiga lektioner, med en lärare framme vid tavlan som talar om vad man ska göra, det gillar jag!
Igår fick vi en hemläxa också, och inte kunde jag väl tro att jag skulle bli så glad över det, men det blev jag för det var en sån rolig läxa.
Den gick ut på att man skulle förbereda ett tal på 4-5 minuter som skulle handla om min väg till skolan, och målet var att försöka få publiken att skratta minst två gånger.

Först kändes det skitsvårt, 4-5 minuter kändes som väldigt lång tid, och att få klassen att skratta, de kanske inte alls har samma humor som jag, men så pratade jag med en kompis och hon fick mig riktigt inspirerad och jag började skriva.
Jag skrev och jag skrev och jag skrev. När jag tyckte att jag var klar läste jag hela texten högt och tog tid på mig själv. Jag kom upp i 8 minuter! Då fick jag lov att stryka lite, och ta tid igen, också höll jag på så där ett par gånger, tillslut var jag nere i 6 minuter och då var klockan halv två på natten och det kändes som att det fick räcka.
Det som var lite, lite tråkigt var att alla i klassen inte fick chans att hålla sitt tal utan läraren lottade vilka som skulle få göra det, jag blev inte en av dem men det gör faktiskt ingenting, jag har ju ett tal förberett och klart som jag kan köra när jag vill, och jag har lärt mig att det inte är så svårt att lära sig saker utantill, det är bra.

Men bara för att det är kul och för att jag är nöjd med det jag skrivit tänkte jag lägga ut det här, så här kommer det, varsågoda! Och det är medvetet skrivet i talspråk, varför förstår ni säkert!
*****************************************************************

Min väg till skolan

Hej, jag heter Pauline, och jag ska berätta om min väg till skolan. Normalt sett brukar jag ta bilen hit, det tar tio minuter och känns väldigt bekvämt, hoppa in och åka iväg bara. Problemet är att det inte händer speciellt mycke under de där tio minutrarna, jag sitter där och kör, jag kanske svär lite åt nån som kör konstigt, annars händer det inte så mycket mer, det är mest som ett vakum.

Så för att spajsa upp det hela lite och ha nåt att berätta tog jag bussen i morse! Och jag ska berätta om själva bussresan som var ganska intressant, men jag tänkte börja från början. Mina mornar är väldigt ostrukturerade, normala människor har ju morgonrutiner; klockan ringer, man snozar en gång, hoppar in i duschen, borstar tänder, klär på sig, äter frukost osv. Mina morgonrutiner är obefintliga, jag har inga, jag vet inte hur man gör på morgonen!

För det första snozar jag alldeles för många gånger, säkert fem-sex gånger, och har därför alltid lite för lite tid för att hinna allt som jag vill göra. När jag väl har klivit upp, liksom hasar jag omkring mellan tvättstugan, badrummet, garderoben och köket hur länge som helst. Jag vet inte vart jag är på väg, vad jag ska göra härnäst eller varför jag gick från ett rum till ett annat. På nåt vis så hamnar så småningom alla saker där de ska i alla fall, mobilen i väskan, bilnyckeln i fickan och jag lyckas också klä på mig och fixa hår och ansikte. Frukosten brukar ske på stående fot, färdigklädd i hallen, om jag inte prioriterar bort den.

Allt det här hasandet mellan olika rum som jag håller på med om mornarna kan ibland resultera i att jag står och stirrar ut genom köksfönstret. Från det ser man vägen utanför huset, och rakt in i grannens kök, nakengrannens. Och det har hänt alldeles för många gånger för att det ska vara en slump, att när man står där och tittar in genom deras stora köksfönster, utan gardiner, så kommer hon, kvinnan i familjen, också hon hasande ut i köket, den enda skillnaden är att hon alltid är naken, eller åtminstone väldigt lättklädd, därav smeknamnet, nakengrannen.

Jag fastnar där en stund i alla fall, även om det här inte är något märkvärdigt för någon i grannskapet längre.

Låst och larmat och äntligen på väg till bussen, man måste vara ute i god tid eftersom våran lilla obetydliga busshållplats inte har nån exakt ankomsttid, utan bussen kan komma dit nån gång mellan 08,52 och 08,58, eller lite senare om den är försenad. Har man riktig otur är den inställd, då får man vänta på nästa.

På väg till bussen passerar man ett gäng helt vanliga villor men vissa intressanta saker finns ändå att berätta om denna 7minuterspromenad. Först passerar jag det rosa huset, där bor en helt vanlig familj kan man tro, det man inte vet om man passerar där första gången nu på hösten är att där bor gräsklipparmannen! Men har man passerat där även sommartid så vet man och då kan det hända att man blänger lite surt på honom för att han alltid förstör middagsfriden, sovmorgonen eller den lugna förmiddagen i solstolen med sitt eviga gräsklippande. Och det märkliga är att han inte ens har en åkgräsklippare!!! I så fall hade jag kunnat förstå nöjet i det hela men nu…jag fattar inte, han är som besatt!

Nästa märkliga hus är det med adventsljusstaken, ni vet en sån elektrisk. De har den uppe året runt och det undrar man ju lite över. Vet de inte att det är en julprydnad eller? De kanske tror att det är en vanlig lampa? Eller sitter kontakten så illa till att de inte kan dra ur sladden över huvud taget? Eller tycker de bara att det är mysigt? Man vet inte, man kanske inte vill veta? De har den ju tänd också, året runt, annars hade man ju kunnat tro att de bara är lata och låter den stå uppe för jämnan för ”den ska ju ändå upp snart igen”.

Nåt utefter vägen som faktiskt får mig att må lite dåligt är en länga med atriumhus, med sånt konstigt platt tak, de är så fula så att man nästan får ångest. Fast numera kommer jag alltid att tänka på en kompis till mig när jag går förbi dem, vi passerade där tillsammans en gång, och då kommenterade jag hur fula jag tyckte att de var, hon höll med utan några som helst invändningar. När vi gått ytterligare ett par meter och fortfarande har dessa ångestframkallande hus på vår högra sida utbrister hon ”Nämen gud, det bor ju folk där”! Det visade sig att hon trodde att det var nån form av industrilokaler, om det ändå varit så väl. Nu bor det alltså folk där och det känns så konstigt att tänka på att de faktiskt betalat en hel massa pengar för att äga dessa hemska byggnader.

I morse kom i alla fall bussen som den skulle, det var positivt men inget som gjorde mig direkt pigg och på strålande humör, det tar lite längre tid än så. En som däremot var obehagligt pigg och glad var busschauffören, han var den typen som säger ”god morgon” till alla som kliver på. Sånt kan vara lite irriterande för oss morgonbittra.

När vi åkt en bit slår han på högtalaren och börjar prata. Och jag kan förstå varför vissa busschaufförer gör det, jag menar, det kan ju inte vara det roligaste jobbet att sitta och köra samma buss samma sträcka med morgonsura människor som jag själv varenda dag, han försökte naturligtvis krydda sin arbetsdag lite, och det är egentligen inget fel med det, vi bör vara glada att det finns folk som vill köra buss över huvud taget tycker jag.

Men, den här killen, han var ganska ung, 25 år kanske, han gav liksom liiiite för mycke. Tänk  så här, hur många har lyssnat på Lugna favoriter på radio? Ja det är några stycken, ni vet hur de radiopratarna låter va? Lite släpiga på rösten, tanken är nog att det ska låta mjukt och behagligt men det låter mer som att de använder sin ”sexy voice”. I alla fall, så lät den här busschauffören, så här sa han: ”God morgon god morgon, det här är Henke, och jag vill tacka för att ni valt att åka med swebus idag och hoppas ni får en trevlig resa.”

Resten av bussfärden händer det inte så mycket, jag har tagit fram min bok och får läsa nästan ostört hela vägen.

I Brandbergen kliver det dock på rätt mycket folk, och de som redan sitter på bussen som satt sig på det yttersta sätet för att bekvämt kunna ha sin väska på det inre får kanske flytta in ett steg för att nån vill sätta sig bredvid. Jag är en av dem. Och jag flyttar gärna in ett snäpp, inga problem. Idag hade jag dessvärre lite otur, jag sitter precis vid ett av bussens främre hjul, och där är det inre sätet ca 15 cm högre än det yttre och på golvet är det som en kulle, själva hjulhuset liksom.

Det känns väldigt konstigt att sitta på det där upphöjda sätet, som att sitta på en dagisstol för riktigt små barn ungefär, och kullen under fötterna gör ju inte saken bättre, jag har ju knäna uppe vid hakan, som att jag sitter på huk, charmigt! Och med väskan i knät kan jag ju glömma att fortsätta läsa min bok.

Trots allt kom jag fram, hel och utan större krämpor, men ni ser, det kan vara ett helt äventyr att bara byta ut bilen mot bussen en dag! Tack för mig!
********************************

Finns det något som får en att känna sig så oerhört duktig och bra och välförtjänt av både det ena och de andra, god middag, varmt bad, en drink en god natts sömn, som när man utfört hårt kroppsligt arbete en hel dag utomhus? Nej jag tror inte det. Det finns liksom inget som klår den känslan, man är nöjd med sig själv och med resultatet och det känns bara så himla bra.
Precis det här har jag upplevt idag och jag känner mig alldeles fantastiskt nöjd och trött och glad, jag känner mig som en bättre människa, skönt va?

Nu ska jag ta min sköna trötthet och lägga huvudet på kudden och bara njuta av det värker lite här och där i hela kroppen och att ögonlocken är så där skönt tunga, jag ska sova som en prinsessa och vakna och känna mig lika nöjd i morgon. I morgon ska det bli en bra måndag, kanske den bästa måndagen någonsin, vi får väl se!

Godnatt och sov så gott!

Ja nu rullar det på vill jag lova! Skolan har dragit igång och jag börjar känna att det är allvar nu, första uppsatsen ska snart lämnas in, tenta snart, nya kurser och så vidare!
Måste även börja fundera på min praktik-plats, jag har tänkt söka till lite olika kursgårdar och konferensanläggningar, vilka vet jag inte ännu, måste kolla vad som finns här i närheten, någon som har några tips kanske?

I övrigt är allt bara bra, jag har ingenting att klaga på faktiskt, livet leker!

Tjillevippen så länge!