Såja!
Nuvarande status
Tänkte bara i vanlig ordning efter långt uppehåll uppdatera nuvarande status så ni vet var ni har mig, alla ni som läser (what a joke).
Höll på att gå under av tristess och kände mig hopplöst värdelös och oönskad på arbetsmarknaden i slutet på november, 6 månaders arbetslöshet fick mig att utan att tveka tacka ja till att vikariera i köket på ett par förskolor, det kändes fantasiskt att vara behövd! Det var min räddning då, de där få dagarna i dagisköket. Sen blev det jul och annat att tänka på. I slutet på januari ringde en vän och...
....nu jobbar jag i Kista, och det som från början skulle vara ett projekt på två månader lite drygt har nu blivit ett ganska långt uppdrag som åtminstone pågår till den sista oktober, sen får vi se vart livet bär mig!
En och en halv vecka kvar till semester, Santorini here we come! Och fram tills dess har jag semester efter jobbet varje dag.
Poolen står klar, bara att bada, nyinköpta solsängar står uppställda, däcket runt om är nästan klart, jag har bidragit med en av blått nylonrep flätad stropp, och diverse muntra tillrop och markservice.
Jag har blivit moster till världens finaste lilla flicka, hon kommer förresten på besök idag!
Elise har flyttat hem igen, hurra!
Ett 70-talsrum har tagit form på övervåningen, en oas för oss som älskar det brun-murriga! Gillar verkligen att ha ett rum där man umgås utan tv, däruppe spelar man sällskapsspel och lyssnar på vinylskivor, dricker drinkar och äter ostbågar ur träskål.
London i april, underbart, såg Fantomen på operan med fantastiska Peter Jöback, hittade en väl gömd restaurang av högsta klass tack vare en glad Göteborgare som vi hörde på radio i bilen på väg till Arlanda!
Jag har mist min bästa och äldsta vän, jag tänker på henne varje dag och har aldrig någonsin haft så stort behov av att prata med henne som nu, flera gånger i veckan känner jag att jag vill ringa henne och berätta något kul, fråga något viktigt eller bara säga hej på ett knasigt sätt som vi brukade. Jag saknar henne så oerhört och har fortfarande svårt att förstå att det är på rikigt, att vi aldrig mer kommer att ses i detta liv.
För att inte fastna i frågeställningar som "varför just hon", "hur kan livet vara så orättvist" och lite mer egoistiskt, "hur ska jag klara mig nu", tänker jag att det som min kloka lilla mamma sa: "Hon behövdes mer någon annanstans, hon har ett uppdrag att utföra i ett annat liv eller i en annan dimension, därför kunde hon inte stanna här", förmodligen är sant. Hon var för god för den här världen!
Linda, var du än är nu så hoppas jag att du har det bra och om du vill och kan får du gärna komma och hälsa på, jag ska inte bli rädd!
Det var nog allt, just nu.
Jag kör på...
Det känns inte bra att gå in i helgen med den här trista magkänslan, hoppas den försvinner efter den inbokade lunchen med världens bästa T.
Nu ska jag försöka lägga det där åt sidan och göra som det står på mitt halsband; "Lev nu", och det är klart att jag skulle göra det även om jag hade ett jobb, men jag får se dettta som en period i mitt liv där jag har tid att passa på att göra lite speciella grejer, sånt som man helt enkelt inte riktigt har tid med när man jobbar heltid. Ta vara på tiden jag har helt enkelt! Jajjemen, nu kör vi positivt resten av helgen! Wooohooo!
Kram kram så länge!
Min väg till skolan
Igår fick vi en hemläxa också, och inte kunde jag väl tro att jag skulle bli så glad över det, men det blev jag för det var en sån rolig läxa.
Den gick ut på att man skulle förbereda ett tal på 4-5 minuter som skulle handla om min väg till skolan, och målet var att försöka få publiken att skratta minst två gånger.
Först kändes det skitsvårt, 4-5 minuter kändes som väldigt lång tid, och att få klassen att skratta, de kanske inte alls har samma humor som jag, men så pratade jag med en kompis och hon fick mig riktigt inspirerad och jag började skriva.
Jag skrev och jag skrev och jag skrev. När jag tyckte att jag var klar läste jag hela texten högt och tog tid på mig själv. Jag kom upp i 8 minuter! Då fick jag lov att stryka lite, och ta tid igen, också höll jag på så där ett par gånger, tillslut var jag nere i 6 minuter och då var klockan halv två på natten och det kändes som att det fick räcka.
Det som var lite, lite tråkigt var att alla i klassen inte fick chans att hålla sitt tal utan läraren lottade vilka som skulle få göra det, jag blev inte en av dem men det gör faktiskt ingenting, jag har ju ett tal förberett och klart som jag kan köra när jag vill, och jag har lärt mig att det inte är så svårt att lära sig saker utantill, det är bra.
Men bara för att det är kul och för att jag är nöjd med det jag skrivit tänkte jag lägga ut det här, så här kommer det, varsågoda! Och det är medvetet skrivet i talspråk, varför förstår ni säkert!
*****************************************************************
Min väg till skolan
Hej, jag heter Pauline, och jag ska berätta om min väg till skolan. Normalt sett brukar jag ta bilen hit, det tar tio minuter och känns väldigt bekvämt, hoppa in och åka iväg bara. Problemet är att det inte händer speciellt mycke under de där tio minutrarna, jag sitter där och kör, jag kanske svär lite åt nån som kör konstigt, annars händer det inte så mycket mer, det är mest som ett vakum.
Så för att spajsa upp det hela lite och ha nåt att berätta tog jag bussen i morse! Och jag ska berätta om själva bussresan som var ganska intressant, men jag tänkte börja från början. Mina mornar är väldigt ostrukturerade, normala människor har ju morgonrutiner; klockan ringer, man snozar en gång, hoppar in i duschen, borstar tänder, klär på sig, äter frukost osv. Mina morgonrutiner är obefintliga, jag har inga, jag vet inte hur man gör på morgonen!
För det första snozar jag alldeles för många gånger, säkert fem-sex gånger, och har därför alltid lite för lite tid för att hinna allt som jag vill göra. När jag väl har klivit upp, liksom hasar jag omkring mellan tvättstugan, badrummet, garderoben och köket hur länge som helst. Jag vet inte vart jag är på väg, vad jag ska göra härnäst eller varför jag gick från ett rum till ett annat. På nåt vis så hamnar så småningom alla saker där de ska i alla fall, mobilen i väskan, bilnyckeln i fickan och jag lyckas också klä på mig och fixa hår och ansikte. Frukosten brukar ske på stående fot, färdigklädd i hallen, om jag inte prioriterar bort den.
Allt det här hasandet mellan olika rum som jag håller på med om mornarna kan ibland resultera i att jag står och stirrar ut genom köksfönstret. Från det ser man vägen utanför huset, och rakt in i grannens kök, nakengrannens. Och det har hänt alldeles för många gånger för att det ska vara en slump, att när man står där och tittar in genom deras stora köksfönster, utan gardiner, så kommer hon, kvinnan i familjen, också hon hasande ut i köket, den enda skillnaden är att hon alltid är naken, eller åtminstone väldigt lättklädd, därav smeknamnet, nakengrannen.
Jag fastnar där en stund i alla fall, även om det här inte är något märkvärdigt för någon i grannskapet längre.
Låst och larmat och äntligen på väg till bussen, man måste vara ute i god tid eftersom våran lilla obetydliga busshållplats inte har nån exakt ankomsttid, utan bussen kan komma dit nån gång mellan 08,52 och 08,58, eller lite senare om den är försenad. Har man riktig otur är den inställd, då får man vänta på nästa.
På väg till bussen passerar man ett gäng helt vanliga villor men vissa intressanta saker finns ändå att berätta om denna 7minuterspromenad. Först passerar jag det rosa huset, där bor en helt vanlig familj kan man tro, det man inte vet om man passerar där första gången nu på hösten är att där bor gräsklipparmannen! Men har man passerat där även sommartid så vet man och då kan det hända att man blänger lite surt på honom för att han alltid förstör middagsfriden, sovmorgonen eller den lugna förmiddagen i solstolen med sitt eviga gräsklippande. Och det märkliga är att han inte ens har en åkgräsklippare!!! I så fall hade jag kunnat förstå nöjet i det hela men nu…jag fattar inte, han är som besatt!
Nästa märkliga hus är det med adventsljusstaken, ni vet en sån elektrisk. De har den uppe året runt och det undrar man ju lite över. Vet de inte att det är en julprydnad eller? De kanske tror att det är en vanlig lampa? Eller sitter kontakten så illa till att de inte kan dra ur sladden över huvud taget? Eller tycker de bara att det är mysigt? Man vet inte, man kanske inte vill veta? De har den ju tänd också, året runt, annars hade man ju kunnat tro att de bara är lata och låter den stå uppe för jämnan för ”den ska ju ändå upp snart igen”.
Nåt utefter vägen som faktiskt får mig att må lite dåligt är en länga med atriumhus, med sånt konstigt platt tak, de är så fula så att man nästan får ångest. Fast numera kommer jag alltid att tänka på en kompis till mig när jag går förbi dem, vi passerade där tillsammans en gång, och då kommenterade jag hur fula jag tyckte att de var, hon höll med utan några som helst invändningar. När vi gått ytterligare ett par meter och fortfarande har dessa ångestframkallande hus på vår högra sida utbrister hon ”Nämen gud, det bor ju folk där”! Det visade sig att hon trodde att det var nån form av industrilokaler, om det ändå varit så väl. Nu bor det alltså folk där och det känns så konstigt att tänka på att de faktiskt betalat en hel massa pengar för att äga dessa hemska byggnader.
I morse kom i alla fall bussen som den skulle, det var positivt men inget som gjorde mig direkt pigg och på strålande humör, det tar lite längre tid än så. En som däremot var obehagligt pigg och glad var busschauffören, han var den typen som säger ”god morgon” till alla som kliver på. Sånt kan vara lite irriterande för oss morgonbittra.
När vi åkt en bit slår han på högtalaren och börjar prata. Och jag kan förstå varför vissa busschaufförer gör det, jag menar, det kan ju inte vara det roligaste jobbet att sitta och köra samma buss samma sträcka med morgonsura människor som jag själv varenda dag, han försökte naturligtvis krydda sin arbetsdag lite, och det är egentligen inget fel med det, vi bör vara glada att det finns folk som vill köra buss över huvud taget tycker jag.
Men, den här killen, han var ganska ung, 25 år kanske, han gav liksom liiiite för mycke. Tänk så här, hur många har lyssnat på Lugna favoriter på radio? Ja det är några stycken, ni vet hur de radiopratarna låter va? Lite släpiga på rösten, tanken är nog att det ska låta mjukt och behagligt men det låter mer som att de använder sin ”sexy voice”. I alla fall, så lät den här busschauffören, så här sa han: ”God morgon god morgon, det här är Henke, och jag vill tacka för att ni valt att åka med swebus idag och hoppas ni får en trevlig resa.”
Resten av bussfärden händer det inte så mycket, jag har tagit fram min bok och får läsa nästan ostört hela vägen.
I Brandbergen kliver det dock på rätt mycket folk, och de som redan sitter på bussen som satt sig på det yttersta sätet för att bekvämt kunna ha sin väska på det inre får kanske flytta in ett steg för att nån vill sätta sig bredvid. Jag är en av dem. Och jag flyttar gärna in ett snäpp, inga problem. Idag hade jag dessvärre lite otur, jag sitter precis vid ett av bussens främre hjul, och där är det inre sätet ca 15 cm högre än det yttre och på golvet är det som en kulle, själva hjulhuset liksom.
Det känns väldigt konstigt att sitta på det där upphöjda sätet, som att sitta på en dagisstol för riktigt små barn ungefär, och kullen under fötterna gör ju inte saken bättre, jag har ju knäna uppe vid hakan, som att jag sitter på huk, charmigt! Och med väskan i knät kan jag ju glömma att fortsätta läsa min bok.
Trots allt kom jag fram, hel och utan större krämpor, men ni ser, det kan vara ett helt äventyr att bara byta ut bilen mot bussen en dag! Tack för mig!
********************************
Plötsligt händer det!
Med tanke på rubriken så kanske folk tror att jag äntligen fått ett jobb, men så är icke fallet, däremot har jag blivit kallad till intervju för en utbildning jag sökt till, det känns minst lika bra måste jag säga. Det händer något liksom, någon ringer och vill träffa mig, någon som tycker att jag verkar bra, ÄNTLIGEN!
I måndags hade vi vårkonsert med kören, det gick väldigt bra måste jag säga, speciellt hela grejen med att ta sig in på scenen som annars brukar vara så råddig, det kändes som att vi fått rutin på den grejen. Personligen kände jag mig lite snålt påläst på texterna men det gick bra ändå, man har ju stöd från mer än 800 andra korister så man kommer lätt in på rätt spår igen om man kommer av sig.
Det var några riktigt svårsjungna låtar på repertoaren också och det var kul att ha den utmaningen, och det gick bra att sjunga dem också. På det stora hela var det en lika skön kick som alltid, extra kul var det naturligtvis att Magnus Carlsson var med som gästartist och att vi fick sjunga hans låt "Se mig" och den gamla gospeldängan "Happy day" ihop med honom, det lät riktigt bra!
På vägen hem från konserten satt jag som i ett fantastiskt glädjerus på tunnelbanan och tänkte, annars brukar jag läsa en bok när jag åker kommunalt men jag kunde inte det då, jag var alldeles för adrenalin-stinn, men när jag satt där och tänkte så kom jag på en grej som man nästan aldrig hör nu för tiden, ett bortglömt ljud typ. Kommer ni ihåg förr i tiden när man ringde till någon, och kanske slog fel nummer eller så kanske personen man ringde hade sagt upp sitt abonnemang, då hörde man detta: "Numret har ingen abonnent, var god tag 90120 för besked" också lite tut därefter, kommer ni ihåg det? Jag tog aldrig 90120 så jag fick aldrig något besked, undrar vad som hände när man ringde det numret? Kom man till televerkets växel? Eller var det någon sorts forntida talsvarsvariant? Någon som vet? Var det någon som någonsin "tog 90120" och fick besked?
En annan sak som jag tänkte ut när jag satt där och åkte var en ny spelidé, jag tar inte risken att berätta om idén här, någon kan ju sno den, haha, som att det är mängder av människor som dagligen är här inne och läser! Men i alla fall, min far har lärt mig att aldrig röja en god idé, inte ens för din bästa vän, man vet aldrig vad folk kan ta sig till.
Det är en ny typ av kunskapsspel i alla fall och jag ska se om det går att utveckla det till något bra. Jag tror det!
Min nuvarande man, dåvarande sambo, och jag hittade ju på ett spel för massa år sedan, kanske 8, 9 år sedan, som gick ut på att testa hur väl man känner sin partner, vi gjorde aldrig klart det men testade det på några vänner. Några år senare kom det ju ett spel som hette "Lika par leka bäst" som gick ut på nästan exakt samma grej som vårat spel.
Så den här idén ska jag behålla för mig själv tills vidare!
Idag ska jag städa, det är tråkigt men viktigt, jag började lite igår men kom inte så långt, idag ska jag städa heeeeela dagen, tills jag är färdig i alla fall, det skulle ju vara kul om jag blev klar på två timmar men det är inte troligt. Jag har egentligen inget emot att städa, att dammsuga och göra rent, bädda, diska och svabba, det är helt okej, det tråkigaste är ju allt plock man måste göra först och vi har så sjukt mycket saker, vi skulle verkligen behöva rensa.
Om det hinns med idag ska jag rensa på ett ställe, det är en stackars sekretär som står i hallen, den används som allmänt skrotupplag för tillfället, det är förvisso rätt praktiskt att ha ett sånt ställe där man bara kan langa in massa småplock som man inte vet vad man ska göra av för tillfället, men man skulle ju också kunna ha det lite mer organiserat där inne och veta vad som finns där, det skulle vara mycket trevligare. Jag har dessutom tänkt att själv göra anspråk på utrymmet i sekretären, tänkte ha mina viktiga papper där, vi får se hur det blir med den saken, just nu känner jag mig rätt taggad att ta tag i den biten, kanske ska jag börja med det och få det gjort, kanske blir jag ännu mer taggad efter det att göra fint i resten av huset?
Nej jag ska börja med att slänga skräp, återvinna menar jag såklart, frågan är om jag ska åka till den stora återvinningsstationen och få med precis allt eller om jag ska nöja med att ta det värsta, jag får med nästan allt då utom en säck med trasiga kläder....hmmm....svårt val, ordentligt eller halvmessyr?
Jag ska ta en sväng med hundarna och fundera på det!
Fridens så länge, jag hör av mig senare för jag kom på en till sak jag måste skriva om! Tjipp tjipp!
Vintervitt...
Jaha, där fick jag! Knäppt på näsan bara så där! Nu är det vinter igen, riktigt jäkla dundervinter! Snön hänger tung på trädens grenar, det är några minusgrader och väldigt vitt och fluffigt och vackert ute.
Jo jag tycker att det är vackert, väldigt vackert, men jag tycker det är vackert med julpynt också, och det vill man ju inte ha hela året, det är väl lite det som är grejen, att man bara har pyntet en viss tid och därför tycker att det är fint och vackert och roligt att ta fram. För min del är det samma sak med snön, det är vackert, men man tröttnar ju efter ett tag, jag har tröttnat nu, jag vill ha vår!
Hör du det, gud eller vem det nu är som styr vädret, blir det ett snökaos till på den här sidan september då ger jag upp, då går jag i ide på riktigt, eller flyttar, eller slutar vara snäll...
NU, ska jag sluta gnälla, men det var faktiskt inte jag som valde att bo i Sverige, det bara blev så, och om jag fått välja så hade jag valt ett land med snäppet varmare klimat. Nu är jag klar, tack det var skönt.
I fredags gjorde jag förresten något väldigt skojigt, jag var på puben och träffade några gamla klasskompisar från gymnasiet, det var riktigt kul! Nu var det inte så många som kunde komma, vi var sex elever och en lärare, men det räckte så himla bra, nu hade man ju tid att prata med alla och verkligen ta reda på vad de hade gjort och vad de gjorde nu osv.
Mycket trevligt! Och det blir repris, till sommaren har vi tänkt, hoppas man får chans att träffa lite fler personer då!
Nu ska jag gå och tvätta bort min mascara från igår, typ tredje gången i mitt liv som jag går och lägger mig med smink på, och det tror jag att jag är rätt ensam om.
Tjena på en stund!
Ditten å datten
Jahaja, då var man arbetssökande igen då. Lattjo! Jag vet ju av erfarenhet att det kommer vara rätt skönt de första tre fyra veckorna, men sedan....ja då börjar man hitta på knäppa grejer igen, så vi får hoppas att det inte blir så långvarigt den här gången!
Jag har egentligen inte något kul att skriva om, jag uppdaterar mest för någon sa till mig igår att jag var lite dålig på det, men har man inget att skriva så har man inte. Här kommer istället en liten nostalgitripp...
Har ni sett på maken till fina gossar?
Kram på er alla!
YES!
Tjillevippen!
PS. Minns ni förresten att de kallade löss för pippor i Madicken-filmen? Jag blev påmind om det härom dagen och det kändes lite märkligt....
90210
Jag var ju bara tvungen att kolla på det igår, TV400 klockan 20,00, och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte hade speciellt höga förväntningar, men det är som med Johan Palm i Idol, det går inte att låta bli att tycka att det är bra!
Kelly och Brenda är med, men de är ju vuxna nu, sedan är det några av de gamla karaktärernas barn som är med, tex Andreas dotter, David Silvers lillasyster Erin har blivit stor och är med nu.
Själva grundstoryn är ju ungefär densamma, ett syskonpar kommer med sina föräldrar till Beverly Hills, pappan ska bli rektor i den skolan som barnen ska gå i. Men de kommer från Kansas den här gången!
Det är helt nytt men ändå väldigt likt den gamla serien, det är ju väldigt amerikanskt och svulstigt, och det är precis så det ska vara!
Minns ni hur fantastiskt bra man tyckte att det var? Det var ju rena katastrofen om man missade ett avsnitt!
Jag kan inte lova att jag kommer följa nya bevvan lika slaviskt, men vill man uppleva lite nostalgi finns det alldeles ypperliga tillfällen på måndagar klockan åtta!
Gamla gänget, som vi är vana att se dem!
Nya gänget, Erin Silver är tjejen längst till vänster. Huvudpersonerna är tjejen i gult och den mörka killen (han är adopterad).
Hej svejs så länge!
Ja visst är det trasdockorna!
Och så här går texten till ledmotivet för den som är sugen på att nynna lite:
Att va' söta men lika som bär vad är det o ha?
Lite annorlunda är inget fel o va'
Om man är av en annan sort
Varför ska man kastas bort?
Lite trasiga
och knasiga!
I vårt trasdocksgäng
Lite trasiga
och knasiga!
Det är vår refräng
Är din näsa sned
eller armen ur led
och din tå är gul och blå
"lappri" säger trasdockan
- Du är lika bra ändå
Fast trasiga
och knasiga!
Vi sjunger vår refräng
Lite trasiga
och knasiga!
I vårt trasdocksgäng
Men jag fattar inte det där "lappri", vad är det för något? Jag har alltid trott att det sjunger "lappar" vilket låter mycket mera logiskt i mina öron, de är trasdockor, de är lappade många gånger, men "lappri"....känns som en nödlösning liksom.
Vad tycker ni om "lappri"?
Minns ni de här filurerna?
Minns ni vad alla heter? Minns ni sången?
Tjejerna...
...jo tjejerna på bilden är ju den legendariska popgruppen Troll, de som gjorde "Jimmy Dean" ni vet?
De var ju skitbra, och så snygga!
Jag vet vad han heter...
...jag forskade lite och hittade denna sida:
http://www.dubbningshemsidan.com.ru/credits/superted/
och konstaterade rätt snabbt att kompisen måste vara den som heter Pricky. Nu undrar man ju genast vem sjutton Bullen var? Han lär i alla fal ha haft samma röst som Pricky.
Kan ni tänka er Pricky med Bert-Åke Vargs röst? Jag kan säga att det fungerar så där i mitt huvud.
Här är han, någon som minns vad han heter?
Någon som kommer ihåg den här killen?
